Imorgon är det två månader sen jag förlorade mina fallna änglar, de var aldrg mina bara till låns men jag kommer alltid vara deras. Jag förstår inte hur två månader, sextio dagar kan gå så fort men ändå så långsamt. Det känns som om det va år sedan jag förlorade er, men ändå vissa dagar känns det som om ni står i stallet och skrapar med hovarna i golvet i väntan på mat, era små matvrak. Att oskar ska gnägga när jag öppnar dörren och skorpan ska gå flera varv i boxen för att snabba på med maten. Jag saknar er mina älsklingar mer än någonsin! R.I.P