Skulle skjutsa in viktor till plåthallen och tror ni inte att hela bilen ba slutar funka vid bjurhovda. Pappa fick komma och hämta mig och när vi kommer hem är drivremmen av. Inte kul asså. sen åkte mamma och jag in till p-hallen och amerikanska fotbolls spelare slår fan andra killar i snygghet ( eller de flesta).

 En fråga jag ofta ställde mig själv när jag var deprimerad var att "varför fortsätter jag när det skulle vara mycket lättare att bara dö?". Men jag har aldrig varit riktigt självmords benägen utom då. Jag satt timmar framför datorn och pratade med tre av mina (då) vänner. Han som hjälpte mig mest och fanns där dag och natt, vi hade aldrig träffats utan en gemensam vän hade presenterat oss för varandra via skype. Han utvecklade känslor för mig och jag trodde jag kände samma sak tills jag hittade tillbaka till dom har små sakerna som kunde få mig att le igen. Då började jag förstå att den tacksamhet jag kände till honom för att han hjälpt mig och den glädje över att någon gav mig hela sin uppmärksamhet flera timmar om dagen för att lyssna på mina problem, det trodde min hjärna var kärlek. När jag försökte förklara för honom att vi inte skulle bli lyckliga tillsammans blev han förstås ledsen och började skälla ut mig, anklaga mig för att vara självisk m.m Jag blev deprimerad än en gång och ja det kändes tomt för jag klippte banden med de andra också. 

(Kände att jag behövde få ur mig det, va beredda att det kanske kommer lite sånna här inlägg, för nu är jag redo att prata om det) 

Ciao